Idrottslivet i Stockholm omkring år 1900 utgjordes av idrottsklubbar som bedrev en ganska bred verksamhet med många grenar på programmet. Fotboll, allmän idrott, atletik, skytte samt skidor och skridskor var självklara grenar i de flesta klubbar. Några idrottsanläggningar att träna på fanns inte, man var oftast hänvisad till någon "jämn fläck" i något av stadens grönområden.
   Ett sådant var Ladugårdsgärde, som var ett militärt övningsområde, och där höll många klubbar till. Aktiviteten var stor hela dagarna och man slutade inte förrän mörkret föll. Några omklädningsrum fanns givetvis inte så man fick klä om bakom några buskar och efter dagens övningar sköljde man av sig i något dike. När temperaturen tillät kunde man också ta ett dopp i Värtan. De redskap som behövdes fick man bära med sig och för fotbollens del bestod det av två stolpar som man

satte ner i spettade hål och ett grovt rep vilket användes som ribba.
   En dag på "Gärdet" inleddes ofta med hopp, kast och löpning och avslutades med fotboll där fotbeklädnaden var grova skor med fastspikade läderribbor på undersidan för att få ett bättre grepp på det många gånger hala underlaget.
   Tävlingsarenor var det som sagt ont om. Den enda som fanns var idrottsparken, som med tiden gjordes om till Stockholms Stadion och blev centrum för de Olympiska spelen 1912. Anläggningen bestod av en kombinerad cykel- och löparbana av cement med doserade kurvor medan innerplanen var belagd med grus för hopp- och kastövningar samt fotboll.

DET VAR SÅ DET BÖRJADE...

Under dessa förhållanden bildades Idrottsföreningen Swithiod på seklets första dag, den första januari år 1900. Dess stiftare och förste ordförande var Emanuel Larsson-Palm och man bestämde sig för en tävlingsdräkt bestående av "vit skjortblus, vita byxor som gingo till knäna samt långa strumpor". Ordet Swithiod kommer från fornsvenskan och betyder Svea Rike.
   I februari samma år fick föreningen ett tillskott av medlemmar då BK Svearna gick upp i Swithiod. Första året var det fotboll som var den stora grenen men man hävdade sig även väl i allmän idrott.
   Lördagen den första september var det fotbollsmatch om greve von Rosens vandringspokal och motståndare var Allmänna Idrottsklubben. Resultatet blev 0-0 trots förlängning. Matchen måste dock avgöras men då det blivit mörkt fortsatte matchen kl 08.00 på söndagsmorgonen och efter ytterligare 2 x 15 minuters spel kunde AIK till sist vinna med 1-0.